FASHION JUNGLE

Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig! Men kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi. De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med. Sådana som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag....

Jag är fortfarande inne på jul...

Jul jul jul.

Julklappar. Tror iaf inte att det blir några kläder till manvän i julklapp. Har hittat bästa grejen. Måste bara fundera lite. Om det är värt pengarna. Ska tänka över saken tills imorn. Kanske slår till.

Eftersom att han är en trogen läsare av min blogg kan jag inte säga så mycket heller. Damn it. Men det handlar om att må bra, njuta, vatten, komma bort. Bara han och jag. Mer kan jag inte säga ;-) Kunde inte låta bli att kläcka ur mig det där!

Har varit på IKEA ikväll föressten. Väldigt trevligt. Sällskapet var desto bättre. Fyndade en hel del saker, visar er imorgon.

Julen närmer sig med stormsteg. Och det med blandade känslor. Men jag ska tycka om julen. Som sagt! I denna plan ingår att vara ute i god tid med julklapparna.

Men jag har kört fast lite när det kommer till julklapp till manvän. Funderar på något från denna sida: www.jac5.com

De har massa fina kläder (som jag gillar iaf, hehe) Manvän har nog lite mer klassisk och "lyxig" stil. Hehe. Men omväxling förnöjer! Kläderna är nog så nära hans stil man kan komma, till ett bra pris.

Minnen. Smaka på ordet. Vad är det egentligen? För mig är minnen något som inte går att ta på. Något som inte går att fånga eller återskapa igen. Det spelar ingen roll hur mycket vi blundar och försöker intala oss själva att vi deltar i det där speciella ögonblicket igen. Det är något som hänt och det kommer aldrig tillbaks. Aldrig. Hur mycket vi än vill.

Kan tyckas logiskt. Men ibland kan de mest logiska saker, vara fullkomligt ologiska. Man famlar i mörkret och kan inte ens lösa den enklaste av ekvationer.

Det går inte att gömma sig för minnen. Det går inte att hoppa över dom. Det går inte att förbigå minnen. Dom finns alltid där.

Men vissa människor tycks vara bättre än andra på att gömma sina minnen. De tycks kunna trolla bort minnen till ett rum någonstans långt inom sig. Dessa människor sopar minnena under mattan och låtsas som att dom inte finns.

Dessa människor tar sällan fram minnena. De skapar nya istället. Lever hela tiden för morgondagen.

Då var vi inne på dessa människor också. Människorna som lever för morgondagen. Som aldrig ser tillbaks och som bara ser framåt. Som drömmer och som innerligt hoppas på morgondagen. Som lägger all sin energi och fokus på att drömma (för vi kan trots allt inte veta) om morgondagen.

 Jag undrar vad som är bäst. Att leva för morgondagen, eller gårdagen?

Antagligen ingenting.

Enligt mig är det ultimata att leva i nuet. Men hur fångar vi dagen? Carpe diem som det så fint heter. Men hur många lever egentligen efter detta? Hur många lever här och nu. Hur många vågar fånga dagen?

Dom få människor som lever här och nu är enligt mig kapabla att känna genuin lycka. Dom lever varken i gårdagen eller morgondagen. Dom vet att varje dag är värdefull. Dom känner till att allt kan gå i kras en solig tisdagsmorgon som du trodde skulle bli perfekt.

Förvänta dig ingenting så blir du inte besviken.

-Men vem vill leva ett cyniskt liv? Vem vill känslokallt ertappa livets djupa hemlighet. Vem vill leva i nuet?

Man måste gå rakt igenom elden. Man måste gå rakt igenom elden för att hamna på andra sidan.

[En ganska flummig men ändå intressant och tänkvärd text som jag skrev för ungefär två år sedan.]

Efter drygt tre år i arbetslivet har jag lärt mig ett och annat. Jag trodde aldrig, i min vildaste fantasi, att jag skulle lära mig så mycket på ynka 3 år.

Jag har lärt mig hur tufft det är ute på arbetsmarknaden men också hur mycket man kan utvecklas om man bara vill. Allt handlar egentligen om vilja. Och att vara riktigt envis. Många gånger vill jag göra något ännu mer om folk i min omgivning säger ”det där kan du inte du göra” eller ”du får aldrig ett sådant bra jobb”.

När det kommer till ledarskap har jag lärt mig att en av de främsta framgångsfaktorerna på ett företag är ledarskapet. Chefen måste agera på ett sätt som motiverar medarbetarna. Detta går inte att komma ifrån.

Av respekt och moral till mina tidigare arbetsgivare kommer jag inte att name-dropa några företag här. Jag skriver bara av erfarenhet.

Personligen har jag inte mer chefserfarenhet än att jag fick hoppa in som kassachef på mitt första jobb. Men man lär sig mer än vad man tror genom att bara observera ens chefer som medarbetare.

En annan sak jag lärt mig och som jag ofta saknat på mina arbetsplatser är tydligt ledarskap. Förtroendeingivande chefer med järnhand som ger tydliga signaler.

Ett par punkter som jag anser vara viktiga som chef:

*Att våga ta obekväma beslut, i rätt tid. Det är inte rättvist att låta medarbetarna vänta på väsentliga och rent utav livsavgörande besked. Ibland måste man låta dom vänta, självklart, men då är det viktigt att man säger ”du får besked om senast en vecka”. Och sedan håller man som chef det. Annars försvinner ens förtroende som chef ganska snabbt. Utan förtroende = oengagerade medarbetare = dålig organisation.

*Inte lova för mycket. Vara ärlig. Köra med ”raka puckar”. Tro det eller ej; men de flesta uppskattar ärlighet. Även om verkligheten ibland gör ont, så är det faktiskt så att ärlighet varar längst.

*Inte döma. Som chef måste man verkligen vara diplomatisk. Man måste se saker ur fler synvinklar. Att uppmärksamma och observera, men absolut inte döma.

*Think outside the box. Snälla chefer där ute, om ni känner att era medarbetare börjar tappa motivationen. Gör något annorlunda. Sätt på en bra film istället för att jobba första timmarna av dagen. Eller bjud ut dina anställda på middag. Bara fantasin sätter gränser!

*Och sist, men absolut inte minst: att förstå och lyssna på sina anställda. Detta är kanske rent utav den viktigaste punkten. Med lyssna menar jag att man aldrig förnedrar eller på något sätt pratar bort en åsikt som någon medarbetare har. Alla har rätt till sin åsikt. Man måste ta alla åsikter på största allvar.

Man ska som chef lyssna på sina anställda även om ens personliga åsikt kanske är att personen i fråga snackar goja. Som chef kanske man inte ser samma problem som medarbetarna ser. Men om en medarbetare väljer att öppna sig, berätta hur den känner och tycker, så ska detta uppskattas. Detta ska tas emot av öppna armar och bemötas på ett diplomatiskt sätt. (Som sagt, alla kan inte ha samma åsikt men man kan i alla fall, som chef, låtsas som att man lyssnar och förstår).

Jag må vara naiv men jag tror stenhårt på detta.

Efter mina erfarenheter i livet, inte bara ute i arbetslivet, så är jag övertygad om att jag har en förmåga att läsa människor och kunna ta till mig olika slags människor.

Jag ser mig själv som chef i framtiden. Antingen över mig själv i ett eget företag, eller som jag helst ser det; chef över ett par medarbetare. Jag är helt övertygad om att jag en vacker dag kommer att vara chef.  

Favorit…

plagg: hmm... Svårt val. Jag måste nog säga min höstjacka. Den har jag på mig ganska ofta. Och varje gång, och då menar jag verkligen varje gång jag har på mig denna jacka så berömmer en främling min jacka. Blir lika glad varje gång! 



låt: Jag är ju en hopplös peridare. Gillar en låt extremt mycket. Lyssnar sönder den. Just nu Moa Lignells alldeles egna låt.


fik: Svårt. Fikar nästan aldrig längre. Finns en pärla, men den vill jag inte avslöja. Fiket ligger i en gammal våning med kristallkronor och högt i tak. Besöks visserligen till 97% av pensionärer, men jag är ju lite sådan, så jag passar in där ;-)

klubb: Ännu en svår fråga. Känns som mitt liv på Stureplan är ett minne blått eftersom jag knappt kan nämna en existerande klubb i Stockholms nattliv, men jag har haft många roliga kvällar på Sturecompagniet.

(fråga mig inte varför jag ser så sur ut)

artist/band: Melissa Horn.


man: Christoffer. Utan tvekan. Enklaste frågan hittills!!


kvinna: Mamma.

djur: Kanin.

inredning: Romantiskt, vitt, personligt (mycket foton i fina ramar). Färgglada klickar, kristallkronor och en massa massa blommor. Ungefär så vill jag ha det.

Jag hatar: Hata är ett starkt ord. Försöker att inte använda det.

Jag älskar: Älska däremot älskar jag att göra. Älskar därmed ganska mycket.

Jag brinner för: Mitt liv. Att lyckas.

Jag kan dö för: Min familj.

Jag trodde aldrig: Att jag skulle hitta mannen i mitt liv vid 20-års ålder.

Jag vill tro: på ödet. Att allt har en mening.

Jag hoppas: att jag får leva ett långt friskt liv tillsammans med människor jag älskar.

Svart/vitt
Fest/Hemmakväll
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka
chips/godis

Bästa…

ligget: med någon man älskar av hela sitt hjärta.
festivalen: peace and love
bilden: gillar denna bild väldigt väldigt mycket som jag tog på manvän när vi precis hade träffats. Bilden har faktiskt varit med i en fotoutställning på Fotografiska (skryter lite).



tidningsomslaget: Elle brukar aldrig misslyckas med sina omslag.
skivan: Säg ingenting till mig med Melissa Horn.
lägenheten: vår nuvarande.
julen: jag är inget stort fan av julen, men alla jular när man var mindre var självklart fyllda av glädje och förväntan.
sommaren: sommaren 2007. Med andra ord sommaren när jag flyttade till Nairobi, Kenya.
hösten: denna höst år 2011. Första hösten på länge jag verkligen njutit. Dessutom var det denna höst jag valde att välja en annan stig i livet. Mycket nöjd med mitt val.
resan: Samma som bästa sommaren.

När jag var 16 ville jag: aldrig riktigt vara "som alla andra". Mina vänner började i gymnasiet i samma förort som jag är uppvuxen i, men jag kände starkt att jag var tvungen att komma bort därifrån. När jag var 16 hade jag himla mycket ambitioner för att vara just, bara, sexton.

När jag var 20 hade jag precis: sagt upp mig på Mc Donald's, pluggat klart min modekurs på universitetet och tappat allt hopp om killar och kärlek. Hann även med att spendera våren i London.


Jag till höger som 20-åring.

När jag var 10 fick jag: reda på att hela min familj skulle flytta utomlands. Närmare bestämt till Brasilien. Min värld rasade sammans en aning när jag tänkte på att jag skulle flytta ifrån mina vänner. Men med facit i hand var det så värt det.

När jag var 25 åkte jag: det återstår att se.. är ju inte 25!
När jag var 30 ville jag:

Jag kommer aldrig: att sluta följa mitt hjärta och min starka intuition

Jag kommer alltid: att vara tatuerad.

Någon sa en gång till mig att kärleken är en biologisk illusion. En mycket verklig sådan.

Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska tro eller tycka om saken. Uppenbarligen är den biologisk. Men illusion? Den kärlek jag känner är så äkta den bara kan bli. Känslan är så mycket här och nu, den bara kan bli. Jag vill inte tro att kärleken är en illusion. För en illusion är en inbillning. Något som inte finns och något vi bara drömmer om.

Men säg mig, hur kan mina fjärilar i magen vara en inbillad föreställning? Hur kan värmen som letar sig ut till kroppens alla vener, vara falsk? Hur kan en hand passa så bra i en annan?

Om det jag upplever just nu är en illusion. Om detta inte är äkta, vet jag varken ut eller in.