FASHION JUNGLE

Här var ett tag sedan jag var. När jag loggade in kände jag knappt igen mig. Men jag hoppas att jag lyckas publicera detta inlägg i alla fall.

 

Ikväll hittade jag en blogg om en 17-årig tjej som läser sitt andra år av gymnasiet på en svensk internatskola i Kenya. Och inte vilket internatskola som helst heller... Jag har nämligen själv gått där. Det sticker till i hjärtat av saknad när jag läser hennes blogg och jag kan inte låta bli att slungas tillbaka fyra år av mitt liv. Jag slungas tillbaka till tiden i Kenya, till mina vänner, till människorna som bodde där och livet vi levde. Lukterna, den röda sanden, volontärarbetet, all lyx... (Mitt i allt det fattiga)

 

Fyra år har gått sedan jag tog studenten. Fyra år. Fem år har gått sedan jag flyttade till Nairobi i hopp om att uppfylla mina drömmar om att jobba som volontär. Jag var en stark tjej men ändå så naiv och ibland klumpig. Klumpig på det sättet att jag uttryckte mig provocerande i bloggen jag drev. Men det hör väl tonåren till ;-)

 

Som sagt. Slungas tillbaka. Jag kunde inte låta bli att klicka mig in på min gamla blogg. Se på bilderna, läsa om hur jag kände och minnas vad vi gjorde. Minnas hur jag tänkte och vad jag drömde om. Minnas mina problem. Jag kan i alla fall konstatera att många uppskattade det jag skrev. Fick många kommentar varje dag. Kommentarer som då var vardagsmat för mig men som jag nu tittar tillbaka på med tårar bakom ögonlocken. Kommentarer om hur stark jag är, hur mycket jag påverkat någon eller hur fint jag faktiskt skriver. För fem år sedan var jag inte redo att ta åt mig av vad som faktiskt stod i kommentarerna. Jag ville ha uppmärksamhet samt bekräftelse. Och det fick jag. Jag sög åt mig av allt som en svamp. Men lät ingenting nå mig på djupet. Läste det, log och sedan släppte jag det. 

 

Idag gråter jag. Gråter av hur fina kommentarer alla läsare har skrivit till mig genom åren. Jag började trots allt blogga när det var väldigt nytt (december 2005) och har haft en hel del läsare genom åren. 

 

Jag skriver inte längre. Inte alls på samma sätt som förut. När jag drev min första blogg skrev jag mängder. Blogginlägg, dikter, dagboksinlägg och poesi. Nu skriver jag inget annat än inköpslistan till mataffären och när jag tar anteckningar från föreläsningarna i skolan.

 

Sorligt men sant. Men jag vet också att allt har sin tid. Och skrivandet hjälpte mig där och då. 

Även om jag känner mig otroligt ringrostig så har jag bestämt mig för att ge detta med bloggandet en chans igen. Kanske finns det en och annan som följer mig fortfarande. Kanske inte. Kanske hittar någon gammal läsare tillbaka till mig. Kanske lär jag mig att formulera mig igen. 

Jag har funderat fram och tillbaka. Tänkt tanken att jag inte vill exponera mig på internet för mycket men kommit fram till att jag visst vill det! Jag tänker absolut inte vara så personlig som jag varit många gånger genom åren men jag vill ändå mig del av historien. Med åren bryr man sig mindre om vad andra tycker och mer om vad man själv tycker och vill. Det är en skön känsla och en härlig insikt.