Det är gripande och fint att läsa.
Herre jösses.
Jag har ju bloggat sedan 2005. Och 2005 var ett tag sedan. Som den blödiga människa man faktiskt har gått och blivit med åren, kan jag inte låta bli att känna gråten i halsen när jag läser min gamla blogg.
Det är otroligt kul att ha mycket dokumenterat men jag kan ju säga så mycket som att: det där är år som jag aldrig skulle vilja uppleva igen. Aldrig. Det var ångest över livets olika vägar, hjärtesorg, svek, man tvivlade på sig själv. Kände man ens sig själv?
Jag gillade att provocera. Eller så hade jag bara lite udda, säregna åsikter som jag inte kunde låta bli att hålla tyst om? Så är det i och för sig fortfarande idag men då florerade fördomarna och jag hade väl ingen större respekt för att andra kunde tycka andra saker än vad jag gjorde.
Jag förundras över hur klok jag var.
Och hur tidigt jag växte upp.
Om jag ska vara ärlig hade jag ofta känslan av att jag inte passade in någonstans. Det kanske hör till tonåren. Något som jag inte insåg då men som jag inser idag är att jag många gånger distanserade mig från mina vänner för att jag kände mig mycket äldre än dem. Såhär med facit i hand och ett par år av visdom kan jag väl konstatera att allt blir så mycket lättare om man förklarar och pratar. Sätter ord på sina känslor.
Men det var faktiskt inte så att jag gjorde mig till för att verka vuxen. Många kommenterade på min gamla blogg att jag gjorde mig till och jag försökte ”leka vuxen”. Men sanningen var att som jag ser det nu tvingade livets öde mig att växa upp tidigt. (Känner bara ett behov av att försvara det såhär i äldre dar)
På den tiden trodde jag att det var något fel på mig. Tack och lov att man blir klokare med åren! Nu inser jag bara att alla är olika. Alla har olika livsöden. Det där var mitt livsöde.
Och en annan sak: jag hade jävligt mycket tid över. Var försvinner all min tid nu? Man kanske borde lägga mer tid på att göra "ingenting". Dvs typ bada, skriva och lyssna på musik. Sätta sig vid ett berg och filosofera.
Jag skulle antagligen kunna skriva en hel bok om mina tidigare bloggår... Jag var så naiv. Och hoppfull. Det är gripande och fint att läsa.
Jag kommer antagligen tänka liknande tankar om ytterligare sju år. När jag ser tillbaka på detta.