Semester mitt i mars
No one sleeps when I'm awake
2007-10-07 Afrika, Kenya, Nairobi.
För sex veckor sedan hade jag varit här i ett par timmar och paniken började komma krypandes när natten började närmade sig. Jag frågade mig själv hur jag kunde lämna familj, vänner och pojkvän för ett främmande land som jag egentligen inte visste mer om än det jag läst i en liten pocketguide jag fått av mamma. Jag tände mitt ljus jag fått av pappa samt hans flickvän och läste om och om igen texten det stod på ”Jessica, en kvinna med framåtanda. En glad och fokuserad person.”
Ljuset brann och jag bad tysta böner att jag skulle klara det här. Ljust i detta då, när jag satt där på min säng med ett tänt ljus framför mig och bad om hjälp från övre krafter insåg jag vad jag gett mig in på. Jag kunde inte gråta när mina vänner gjorde det när vi sa förväl, utan alla tårar kom först när jag satt där ensam på mitt nya rum och först då förstod jag att jag var i ett främmande land med ingen förutom mig själv.
Nu sitter jag här sex veckor senare och tittar tillbaks på min tid. Jag har upplevt så otroligt mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om och det är med glädje och tårar jag ser tillbaks på allt: Solsken, regn, mörker, ljus, hopp, missmod, hemlängtan, saknad, väntan, trånad, önskan, vänskap, tillgivenhet, kärlek, sympati, lärdom, visdom, nya erfarenheter, vunnen kunskap… Ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Jag kom hit helt själv och kände ingen förutom mig själv. Sex veckor senare har jag funnit vänner jag hoppas jag kommer hålla kontakten med för livet och jag har funnit ett nytt hem, ett nytt land att vända mig till.
Sitter seriöst och kollar på flygbiljetter till andra sidan jorden nu.
Som så många gånger tidigare gör livet en rivstart igen. Vi tar oss igenom det vi först trodde var möjligt. Vi vågade ta klivet genom elden och vi kom ut på andra sidan. Vi lär oss att andas igen och smärtan i bröstet lättar.
Livet fortsätter. Livet går vidare. Det kommer det alltid att göra. Oavsett vad som händer. Det är väldigt fascinerande, samtidigt som det är väldigt skrämmande.
Idag flyttar min älskade vän Angelica utomlands. Hon är en av mina absolut närmaste vänner så det innebär en del blandade känslor inför detta... Jag är glad för hennes skull med jag gråter för min egen skull. Det kommer att bli ensamt. Sitter seriöst och kollar på flygbiljetter till andra sidan jorden nu.
Åh gud va små vi var här. Haha!
LONDON CALLING
Behöver jag ens säga att jag är sugen på att åka dit?
Lite såhär såg det ut i våras när jag och manvän var där...
Alltså. Åh.
Ibland är jag så övertygad om att jag är menad att bo utomlands. Det känns så rätt.
Samtidigt så lockar Sverige. Min älskade familj, fin natur och allt man har i sitt hemland.
Å andra sidan känner jag mig inte svensk för fem öre.
Men mer om det någon annan gång.
Dagens tänkvärda
Tilos, Grekland augusti 2011.
Det okända runt hörnet
Lite allt möjligt faktiskt. Varit i Grekland med manvän, varit på Gotland med bästa tjejerna och sagt upp mig. Skaffat mig nytt jobb och fått lite perspektiv på tillvaron.
Det största av allt är att jag sagt upp mig. Det känns så otroligt befriande och spännande. Som att något nytt och främmande väntar runt hörnet. Något jag inte vet mycket om alls. Jag går på magkänslan och den känns otroligt bra. Livet är för kort för att vara halvnöjd med livet och tillvaron.
Man måste våga, för att vinna!
Ett par bilder från vår underbara kärlekssemester i Tilos, Grekland. Kan varmt rekommendera denna ö. Den ligger 2 timmar med båt utanför Rhodos. Endast 500 invånare (ni kan ju gissa själva hur intimt och gästvänligt det blir). Mysiga restauranger, klart vatten och underbart vacker natur.
Here comes the sun
Mer London...
Manvän köpt 55(!) par strumpor. Fråga mig inte varför.
Han gav mig en biljett till musikalen "Love never dies" i födelsedagspresent. Samt en middag på en mysig restaurang. Får fjärilar i magen när jag tittar på denna bild. Min stiliga man.
Vi visade upp våra shoppingfynd för varandra på hotellrummet. Hihi.
Allt för nu. Kan visa er fler bilder vid ett senare tillfälle...
London calling...
Shoppade loss på Primark. Finns hur mkt som helst att fynda på detta ställe. Men det gäller att se till att INTE vara där mitt på dagen med alla andra turister. Vi vad där 08:30 när dörrarna öppnades ;-)
Varför finns inte PRET i Sverige? Gör de godaste mackorna i världen.
Ett av alla mina skofynd. Manvän räknade ut att jag köpte tio(!) par skor. He-he. Till mitt försvar räknade han in 2 par flip flops & ett par tygskor...
FLER BILDER KOMMER!
GREAT BRITAIN
Har tagit cirka 700 bilder så fler kommer garanterat ;-) Har dessutom shoppat en hel del (minst sagt) så ni kan räkna med en del bilder framöver.
Ibland kan jag känner en abstinens
Sagt och gjort! Om ungefär en måndag åker jag och manvän till London i ett par dagar. Jag ska visa honom stället där jag bodde, vi ska shoppa, äta gott och ha en liten "mini-semester". Längtar, längtar, längtar...
Lite såhär såg det ut förra året jag var där:
Åh.
Åh vad jag längtar efter sommaren... Efter sol och kritvita stränder. Jag längtar efter brunbrända kroppar och salt vatten. Men snart så. Snart är sommaren här!
TUNISIEN MAJ 2010
Tyvärr glömde jag min systemkamera hemma så manväns digitalkamera fick hänga med istället. Manvän var för övrigt inte med på denna resa eftersom att han jobbade. Jag var borta på hans födelsedag vilket kändes hemskt men jag tror jag kompenserade det genom att överaska honom rejält på hans födelsedag med ett gäng gömde presenter ;-) Hursom; lite såhär såg det ut:
Fick bita mig hårt i läppen
Vi satt på de vita stolarna.
Erik tatuerade in ett rosa band. Fint tycker jag. Och gissa hur mkt tjejer han kommer få tack vare detta? Många om jag får gissa ;)
Peter Jöback var där och sjöng en fin sång.
Även Bo Kaspers orkester sjöng en sång (till min stora glädje, jag gillar dem).
[Bilderna är lånade från denna blogg.]
Dumt att klaga...
Jag älskar dessa små söta kit man får på hotell.
Fint att man blundar bara för att man fotar. Ha ha.
Detta badrum skulle jag inte tacka nej till hemma...
Sängarna är så fint bäddade på hotell. Jag brukar iofs också alltid bädda min säng på exakt detta vis. Får ofta komplimanger för att jag bäddar min säng hemma fint ;)
RIGA PART TWO
Jag kom självklart ut ur affären med en liten ängel.
Vi promenerade vidare. Kikade i affärer och skyltfönster. Jag måste erkänna att Riga var över min förväntan. Det är verkligen en pittoresk stad som påminner om Gamla stan. I alla fall av det man hann se under 7 timmar.
Jag har en fallenhet för illustrationer. Denna hittade jag vid ett café. Cool va?
Vi hittade en bedårande park..
I parken, vid ett räcke, precis vid en flod, hade människor (läs:kärlekspar) låst fast hänglås med deras namn ingraverade. Ibland stod även deras barn på låsen. Fint, tyckte vi.
Hur fint? Finns en massa hemlösa katter som strosar runt överallt.
Ha-ha. Ett misslyckat försök att ta en bild med självutlösaren. Det slutade med att polisen kom och muttrade surt om att vi inte fick fota nära en viss byggnad. En bild hann vi med iaf!
Därefter bar det iväg hem till Sverige igen. Det var allt för denna resa.
RIGA PART ONE
Hytten var liten men fräsch och mysig. Maten var under all kritik. Vi åt på buffén. Aldrig igen! Inte ens köttbullar lyckades dom med. Hua. Men det ska vi inte tänka mer på nu. Fina var vi i alla fall under middagen (om jag får säga det själv). Därefter lyssnade vi på musik och drack drinkar.
Tidigt morgonen därpå vaknade vi i Riga. Åt en god(!) frukost på båten och klev iland.
Pussades lite..
Vi började sakta men säkert promenera från terminalen in mot "staden". Den var en underbar höstdag...
Jag försökte lära mitt stackars hjärta hur man fotar outfits på bästa sätt. Det gick väl sådär. HA-HA. (Sorry älsk!)
Sedan hittade jag en affär som fick mig att vilja dansa glädjedanser och sjunga sånger. Ja; namnet säger väl allt egentligen.
Ville plocka med mig ängeln hem som stod utanför affären. Innan jag hanns säga det högt sa C "nej älskling, en sån där kan du glömma när vi flyttar till ett hus och har tomt". Damn it......
FORTSÄTTNING FÖLJER.
konsten att våga vara sårbar
Kanske för att hjälpa någon annan där ute som känner på samma sätt.
Många gånger i livet har skrivandet hjälpt mig. När jag skriver ner mina tankar och kan se dem framför mig kan jag göra något åt dem. Då är tankarna blottade och det finns liksom ingen återvändo. Jag har alltid haft väldigt lätt att skriva ner mina känslor. Men otroligt svårt att verbalt uttrycka mina känslor.
Tidigare i mitt liv har jag gett mig in i saker och ting helhjärtat. Satsat allt och gett mig hän helt och hållet. Kört till max och gett allt jag har orkat. I alla lägen. Serverat mitt hjärta på ett silverfat för att sedan fått det krossat. På ett eller annat sätt. Av olika händelser och människor i livet som jag knappast kommer att gå in på här. Kanske någon gång i framtiden, kanske inte.
Men man inser att det är också då man är som mest sårbar - när man ger allt.
Stundtals i livet har jag ifrågasatt och tänkt; jag kanske inte ska ge allt. Jag har levt i en grå bubbla och inte vågat ge av mig själv. Hållt inne på så mycket av mig själv.
Men nu känner jag ändå att: man måste våga för att vinna! Jag lever här och nu. Och jag har ingenting att förlora. Man vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut...
GO GO GO! Nu kör vi. Lets kick som ass, life.
Om så en skärva evighet
Längtans hårda rep
Binder samman mina händer
I en bön om dig
Längtans hårda stenar
Skär i mina fötter
Där jag springer längs vattnet
Jag springer mot ett mål
Som jag tvivlar på ens existerar
Horisonten höll fast i solen
Eftermiddagen allt föll
Den tidiga våren var på igång
Och det regnade spillror
Skoningslösa gnistor
Över vår kärlek
Liljevit ånga
Tränger ut ur min mun
Där jag springer
Längtans vassa strån
Skär genom hela mitt inre
Där jag springer
Rädda mig!
Håll mig i din famn
Som ett nyfött barn
Låt mig vila
Och finna frid igen
Låt mig få röra dig
Om så en skärva evighet...