Herre jösses.

Jag har ju bloggat sedan 2005. Och 2005 var ett tag sedan. Som den blödiga människa man faktiskt har gått och blivit med åren, kan jag inte låta bli att känna gråten i halsen när jag läser min gamla blogg.

Det är otroligt kul att ha mycket dokumenterat men jag kan ju säga så mycket som att: det där är år som jag aldrig skulle vilja uppleva igen. Aldrig. Det var ångest över livets olika vägar, hjärtesorg, svek, man tvivlade på sig själv. Kände man ens sig själv?

Jag gillade att provocera. Eller så hade jag bara lite udda, säregna åsikter som jag inte kunde låta bli att hålla tyst om? Så är det i och för sig fortfarande idag men då florerade fördomarna och jag hade väl ingen större respekt för att andra kunde tycka andra saker än vad jag gjorde.

Jag förundras över hur klok jag var.

Och hur tidigt jag växte upp.

Om jag ska vara ärlig hade jag ofta känslan av att jag inte passade in någonstans. Det kanske hör till tonåren. Något som jag inte insåg då men som jag inser idag är att jag många gånger distanserade mig från mina vänner för att jag kände mig mycket äldre än dem. Såhär med facit i hand och ett par år av visdom kan jag väl konstatera att allt blir så mycket lättare om man förklarar och pratar. Sätter ord på sina känslor. 

Men det var faktiskt inte så att jag gjorde mig till för att verka vuxen. Många kommenterade på min gamla blogg att jag gjorde mig till och jag försökte ”leka vuxen”.  Men sanningen var att som jag ser det nu tvingade livets öde mig att växa upp tidigt. (Känner bara ett behov av att försvara det såhär i äldre dar)

På den tiden trodde jag att det var något fel på mig. Tack och lov att man blir klokare med åren!  Nu inser jag bara att alla är olika. Alla har olika livsöden. Det där var mitt livsöde.

Och en annan sak: jag hade jävligt mycket tid över. Var försvinner all min tid nu? Man kanske borde lägga mer tid på att göra "ingenting". Dvs typ bada, skriva och lyssna på musik. Sätta sig vid ett berg och filosofera. 

Jag skulle antagligen kunna skriva en hel bok om mina tidigare bloggår... Jag var så naiv. Och hoppfull. Det är gripande och fint att läsa.  

 Jag kommer antagligen tänka liknande tankar om ytterligare sju år. När jag ser tillbaka på detta. 

Minnen. Smaka på ordet. Vad är det egentligen? För mig är minnen något som inte går att ta på. Något som inte går att fånga eller återskapa igen. Det spelar ingen roll hur mycket vi blundar och försöker intala oss själva att vi deltar i det där speciella ögonblicket igen. Det är något som hänt och det kommer aldrig tillbaks. Aldrig. Hur mycket vi än vill.

Kan tyckas logiskt. Men ibland kan de mest logiska saker, vara fullkomligt ologiska. Man famlar i mörkret och kan inte ens lösa den enklaste av ekvationer.

Det går inte att gömma sig för minnen. Det går inte att hoppa över dom. Det går inte att förbigå minnen. Dom finns alltid där.

Men vissa människor tycks vara bättre än andra på att gömma sina minnen. De tycks kunna trolla bort minnen till ett rum någonstans långt inom sig. Dessa människor sopar minnena under mattan och låtsas som att dom inte finns.

Dessa människor tar sällan fram minnena. De skapar nya istället. Lever hela tiden för morgondagen.

Då var vi inne på dessa människor också. Människorna som lever för morgondagen. Som aldrig ser tillbaks och som bara ser framåt. Som drömmer och som innerligt hoppas på morgondagen. Som lägger all sin energi och fokus på att drömma (för vi kan trots allt inte veta) om morgondagen.

 Jag undrar vad som är bäst. Att leva för morgondagen, eller gårdagen?

 

Antagligen ingenting.

 

Enligt mig är det ultimata att leva i nuet. Men hur fångar vi dagen? Carpe diem som det så fint heter. Men hur många lever egentligen efter detta? Hur många lever här och nu. Hur många vågar fånga dagen?

Dom få människor som lever här och nu är enligt mig kapabla att känna genuin lycka. Dom lever varken i gårdagen eller morgondagen. Dom vet att varje dag är värdefull. Dom känner till att allt kan gå i kras en solig tisdagsmorgon som du trodde skulle bli perfekt.

Förvänta dig ingenting så blir du inte besviken.

-Men vem vill leva ett cyniskt liv? Vem vill känslokallt ertappa livets djupa hemlighet. Vem vill leva i nuet?

Man måste gå rakt igenom elden. Man måste gå rakt igenom elden för att hamna på andra sidan.

[En ganska flummig men ändå intressant och tänkvärd text som jag skrev för ungefär två år sedan.]

Jag vill så gärna inspirera er andra som läser min blogg till att våga. Och att verkligen lyssna på er själva. På mitt jobb kommer jag alltid i kontakt med barn och undomar som inte vågar, kan eller vill bryta upp. Och jag dömer ingen. Jag vet hur svårt det kan vara att bryta sig upp ur det som håller en fast. Det nya, som man inte känner till, kan faktiskt vara skrämmande... Riktigt skrämmande. Och vad ska folk tycka?

Till att göra med... Så tänkte jag ta upp jobbet som ett exempel. Det är faktiskt bland det bästa jag gjort att jag valde att i slutet av denna sommar att gå vidare med ett annat jobb. Jag hade verkligen fastnat i ett träsk. Kom inte vidare. Jag kände nog igen mig i princip allt på texten nedan. Jag är evigt tacksam för min tid på mitt förra jobb och jag skulle inte vilja byta ut den, men man måste inse när man är klar på ett ställe. När man är redo för nya utmaningar.

Lyssna på dig själv
Märker du att du inte är dig själv längre? Känner du dig ofta nedstämd på grund av jobbet? Att du ältar samma saker om och om igen? Att ditt jobb inte känns givande? När detta tar över handen, och du inte längre känner dig glad, då är det dags för förändring!

Sätt en deadline
Styrka är verkligen inte att stanna kvar och "stå ut lite till". Jag har trott detta SÅ många gånger. Alldeles för många gånger. Men insett att så är det verkligen inte. Vad är vistsen med att dras ner i en negativ spiral? Undvik att dra ut på processen i flera år.
Sätt ett datum då du slutar om det inte har blivit bättre då. Och våga kasta dig ut och omfamna framtiden!

"Vad ska folk tro?"
Ärligt talat: skit blanka fan i vad folk ska tro! Jag är en fena på att tänka så, och försöker fortfarande jobba bort det. Och jag måste säga att jag har blivit bätte. Det är trots allt jag som ska leva mitt liv, och bara JAG som kan påverka det.
Det är vanligt att stanna kvar för att det är bekvämt. Så länge man stannar kvar påverkas dessutom inte de uppfattningar som människor i ens omgivning, har om en. Men genom att vara ärlig och öppen, mot sig själv och mot andra, kommer man få det stöd från olika håll!

Man kan minst sagt säga att tiden flyger förbi. För snart fyra år sedan skrev jag dikten nedan. Och många, många andra. Två år senare skrev jag en diktsamling som projektarbete. Tror inte jag skrivit en enda dikt sedan dess. Sorgligt, men sant.

"Får jag gömma en dröm hos dig
Djupt i ditt inre
Och låta den växa där

En dröm som kan tyckas naiv
Av andra
Men som är allt för mig"