FASHION JUNGLE

En av de bästa böckerna jag läst, någonsin, är Marcus Birro Diktskola. Det är ingen vanlig novell om kärlek och naivt drömmande. Han ger idéer och tips vad man gör när man blir refuserad eller när man inte har några idéer, utan för att den sakens skull säga hur man ska och inte ska göra.

Det är nästan skrämmande hur mycket jag känner igen mig själv i denna bok. Stundtals känns det som att det är Mig han skriver om.

Jag är en fena på att analysera saker och ting. Marcus Birro hävdar att det är så vi författare fungerar. Vi analyserar.

En människa är inte bara en människa för mig, ett hus är inte bara ett hus för mig. En människa är så mycket mer än det du ser på utsidan. Hur ler hon? Lyser det i hennes ögon när hon ler eller är det ett påklistrat leende? Vem bor i det där idylliska röda huset med vita knutar? En lycklig familj med två barn, Volvo och hund eller det kanske rent utav är värsta hippien som fått för sig att köpa ett rött hus med vita knutar och leva Svenssonliv?

Jag iakttar, betraktar, observerar och bryter ner allt jag tar in genom min brun-gröna ögon. Därefter plockar jag ihop bitarna och skapar något nytt. Jag tolkar det jag ser och klär det i ord. Det är en typ av konst för mig. En konst som får mig att finna ro, lycka och känna kickar i vardagen. Alla behöver kickar i vardagen, som Marcus Birro skriver. En av mina kickar är analyserandet och skrivandet.

 "

Nej jag har inte slutat blogga.

Bara tagit lite julledigt.

Samtidigt som jag har väldigt blandade känslor inför bloggandet. Har svårt att få ner en mening. Och har svårt att hitta inspiration. Hrmm. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det.

Jag vill, men ändå inte.

Vill ha tillbaks alla mina läsare jag hade på mina gamla bloggar. Men efter jag har "börjat på ny kula" men ny bloggadress osv finns inte många med mig längre.

Och det gör liksom att man tappar lusten. Och inspirationen.

Som den attention hore man är ;-)

Vi får se.......

För sex veckor sedan hade jag varit här i ett par timmar och paniken började komma krypandes när natten började närmade sig. Jag frågade mig själv hur jag kunde lämna familj, vänner och pojkvän för ett främmande land som jag egentligen inte visste mer om än det jag läst i en liten pocketguide jag fått av mamma. Jag tände mitt ljus jag fått av pappa samt hans flickvän och läste om och om igen texten det stod på ”Jessica, en kvinna med framåtanda. En glad och fokuserad person.”

Ljuset brann och jag bad tysta böner att jag skulle klara det här. Ljust i detta då, när jag satt där på min säng med ett tänt ljus framför mig och bad om hjälp från övre krafter insåg jag vad jag gett mig in på. Jag kunde inte gråta när mina vänner gjorde det när vi sa förväl, utan alla tårar kom först när jag satt där ensam på mitt nya rum och först då förstod jag att jag var i ett främmande land med ingen förutom mig själv.

Nu sitter jag här sex veckor senare och tittar tillbaks på min tid. Jag har upplevt så otroligt mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om och det är med glädje och tårar jag ser tillbaks på allt: Solsken, regn, mörker, ljus, hopp, missmod, hemlängtan, saknad, väntan, trånad, önskan, vänskap, tillgivenhet, kärlek, sympati, lärdom, visdom, nya erfarenheter, vunnen kunskap… Ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Jag kom hit helt själv och kände ingen förutom mig själv. Sex veckor senare har jag funnit vänner jag hoppas jag kommer hålla kontakten med för livet och jag har funnit ett nytt hem, ett nytt land att vända mig till.

Hon är kvinnan som gett mig livet

Hon är kvinnan som är där för mig vad som än händer

Hon är den som Alltid stöttar mig

Hon är den som gått igenom svåra saker

Och kommit ut på andra sidan starkare än någonsin

Hon är den som är där för mig

Oavsett vad jag gör

Hon är den som har funnits där så länge jag kan minnas

Hon är den livet inte skulle bli detsamma utan

-Hon är min mamma.



Dikten är skriven, och bilden är tagen för ungefär 3 år sedan.

Manvän kom hem med 6(!) buketter tulpaner i fredags. Frågade om han hade slagit sig istället för att tacka. Hehe. Men det visade sig att han fått dom av en kund på jobbet... Men ändå! Jag älskar tulpaner. Och blommor överlag. Kan aldrig få för många! Knatade över till min mamma som bor ett par minuter gångväg från oss och gav henne två buketter. Delad glädje är sann glädje!

Ikväll ska vi åka till IKEA. Vet inte riktigt vad vi ger oss in på. En massa människor och snart jul. Tänkte även titta in på Toys'r us (stavas det så) och Rusta. Detta kan gå precis hur som helst...

Som så många gånger tidigare gör livet en rivstart igen. Vi tar oss igenom det vi först trodde var möjligt. Vi vågade ta klivet genom elden och vi kom ut på andra sidan. Vi lär oss att andas igen och smärtan i bröstet lättar.

Livet fortsätter. Livet går vidare. Det kommer det alltid att göra. Oavsett vad som händer. Det är väldigt fascinerande, samtidigt som det är väldigt skrämmande.

Idag flyttar min älskade vän Angelica utomlands. Hon är en av mina absolut närmaste vänner så det innebär en del blandade känslor inför detta... Jag är glad för hennes skull med jag gråter för min egen skull. Det kommer att bli ensamt. Sitter seriöst och kollar på flygbiljetter till andra sidan jorden nu.

 







Åh gud va små vi var här. Haha!

Mötet gick jättebra så jag tyckte jag kunde belöna mig själv med lite shopping efteråt! Blev årets första julklappar samt en topp till mig själv...