det är ju du och jag som Är kärlek

Seglandes flera meter över marken frågar  du mig med en mystisk röst vad jag tänker på samtidigt som du ömt smeker min kind. Flera kyssar senare andas du i mitt öra och frågar om jag vet hur det känns att leva nu. ”Vet jag det” tänker jag tyst i mitt huvuvet. Jag kommer fram till att jag nog vet det. Det faktum att jag nog inte levt tidigare skrämmer mig när jag inser att jag kan hamna där igen. Jag kan hamna i det där likgiltiga gråa livet där saker och ting känns ganska meningslöst. Troligtvis kommer jag att landa i det där likgiltiga livet inramat i gränser, igen. Men jag lever för nu och nu lever jag som aldrig förr.  Glidandes längs trottoaren, en sisådär hundra meter över marken tar du min hand och viskar vackra ord i mitt öra. Det faktum att jag för länge sedan tappat förståndet försöker jag ignorera. Likaså försöker jag ignorera det faktum att vi har många ögon på oss när vi kärleksfullt ler mot varandra i tunnelbanan och möts av människor med förakt i blicken. För att dom vet hur det känns. Dom vet hur kärleken känns. Hur underbart den kännas och hur den kan ta dig till nya höjder som du inte ens visste existerade. Dom vet hur kärleken kan få dig att glömma allt i din närhet. Iaf för ett tag. Men dom vet också hur likgiltig och kall den kan vara. Med en överlägensenhet kollar dom på oss. Som om dom visste något. Som om dom visste hur kärlek kan kännas. Det är ju du och jag som är kärlek. För vi känner det vi känner. Eller så har dom känt det vi känner och fått det förlorat. Och dom vet hur jävla ont det gör, när det väl går förlorat.


Kommentarer
S. säger:

Jag blir tårögd. Fuck va bra du skriver. Massa kärlek till dig.

2010-05-02 | 04:35:01
caroline säger:

Vad fint.

Rebecca säger:

Sv: Tack! Du skriver verkligen fint! Roligt att läsa dina inlägg. :)

2010-05-02 | 14:24:05
Bloggadress: http://rebeccaafjallborg.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback