Jess, även kallad: håll-upp-händerna-för-Stureplan
"Det är som att en liten bomb full av tankar och minnen just landande i mitt hjärta. Jag tänker och jag minns. -Hur jag och mamma alltid brukar dröja oss kvar vid middagen riktigt länge för att prata om allt mellan himmel och jord i livet. Känslan av att sitta på min plats på jorden(ni får inte veta var den är sorry) och andas in frisk luft samt att kolla ut över havet. Jag minns hur jag och tjejerna äntligen var återförenade i jul och hur vi njöt av varenda sekund tillsammans. Ett leende tar form i mitt ansikte när jag tänker på alla mina älskade där hemma som betyder helt otroligt mycket. Tänk att kunna äta saltlakrits när man vill eller strosa runt på Stockholms gator hur länge man vill. Det pirrar till i min mage när jag tänker på känslan jag får när en viss person kysser mig. En person som bara finns i Sverige, ingen annanstans. Alla möjligheter som finns i Sverige och tanken på att jag ska ta det med storm när jag kommer hem får mig att vilja hoppa upp och ner som ett litet barn. Eller tänk att få dricka kranvatten igen…
Sedan tänker jag på all snö som har kommit till Sverige alldeles för sent. För att inte tala om det ruggiga vädret över huvud taget! Därefter tänker jag på alla insnöade människor som lever sina lyxliv i Sverige. Jag ville se något annat när jag åkte hit. Jag ville slippa leva det där livet. Jag tänker på min rastlöshet. När jag varit i Sverige under en lång period vill jag bara flytta utomlands. Tänk att få tillbaks sina i-landsproblem igen och mitt år här kommer bara att vara ett av många minnen. Jag kommer att börja klaga på att bussen är försenad en kvart, att jag har fel skor på mig eller att en viss klänning inte finns i min storlek. Eller kommer jag det? Det känns ju så långt bort att det inte är klokt."