FASHION JUNGLE

”Det kan ta slut imorgon, eller hålla på förevigt, ibland är det så.” Som Håkan Hellström så fint sjunger i en låt. Mina känslor har garanterat fallit fritt. Många gånger (precis som Håkan gör) frågar jag mig själv vem som skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda? Troligtvis ingen annan än våra brustna hjärtan som skulle värka på ställen vi inte visste det kunde göra ont på. Kanske skulle en och annan närstående få ta del av ens hjärtesorg och förhoppningsvis skulle denna bry sig.

Men som jag som många gånger sagt; man måste våga för att vinna. Man måste våga falla fritt och man måste våga öppna upp sitt hjärta. Hur svårt det än må vara. Och hur stor risken än är att man blir sårad. Faktum är att kärlek faktiskt går hand i hand med smärta.

Det är trots allt störst sannolikhet att någon man håller kär sårar en, än någon man egentligen inte bryr sig om.

Nog med blaj för denna dag. Nu ska jag sätta mig på min balkong och njuta av solen!

Ab imo pectore, ska jag tatuera in på min kropp. Men mer om det någon annan gång! Det jag egentligen ville säga med detta inlägg är............... Det är mycket nu. Men det går bra. Kompis det går bra nu. Kan även passa på att säga att jag är kär. Jag är så fruktansvärt fjärilar-i-magen-kär att ni anar inte.

Dra ut mig från insidan. Forsla ut mitt magra inre så fort du bara kan. Stjäl mitt hjärta och ta tag i min tunga för jag känner av hela mitt hjärta att min tid är kommen nu. En enda kyss från dina magiska läppar och jag är fast, fängslad i ditt inre av magi. Ett enda litet ögonblick och jag är förtrollad. Hänryckt av ditt sätt att se på mig som om jag vore den enda. Det är sant som dom säger, det är svårt att behärska sig när du är änglalik och det är underbart att höra din röst säga mitt namn om och om igen speciellt när orden kommer från ett helgon. Du gör mig svag. Svag för det jag borde hålla mig borta från svag från det som får mig att må så otroligt bra.

Seglandes flera meter över marken frågar  du mig med en mystisk röst vad jag tänker på samtidigt som du ömt smeker min kind. Flera kyssar senare andas du i mitt öra och frågar om jag vet hur det känns att leva nu. ”Vet jag det” tänker jag tyst i mitt huvuvet. Jag kommer fram till att jag nog vet det. Det faktum att jag nog inte levt tidigare skrämmer mig när jag inser att jag kan hamna där igen. Jag kan hamna i det där likgiltiga gråa livet där saker och ting känns ganska meningslöst. Troligtvis kommer jag att landa i det där likgiltiga livet inramat i gränser, igen. Men jag lever för nu och nu lever jag som aldrig förr.  Glidandes längs trottoaren, en sisådär hundra meter över marken tar du min hand och viskar vackra ord i mitt öra. Det faktum att jag för länge sedan tappat förståndet försöker jag ignorera. Likaså försöker jag ignorera det faktum att vi har många ögon på oss när vi kärleksfullt ler mot varandra i tunnelbanan och möts av människor med förakt i blicken. För att dom vet hur det känns. Dom vet hur kärleken känns. Hur underbart den kännas och hur den kan ta dig till nya höjder som du inte ens visste existerade. Dom vet hur kärleken kan få dig att glömma allt i din närhet. Iaf för ett tag. Men dom vet också hur likgiltig och kall den kan vara. Med en överlägensenhet kollar dom på oss. Som om dom visste något. Som om dom visste hur kärlek kan kännas. Det är ju du och jag som är kärlek. För vi känner det vi känner. Eller så har dom känt det vi känner och fått det förlorat. Och dom vet hur jävla ont det gör, när det väl går förlorat.