Ur mitt arkiv...
"
En av de bästa böckerna jag läst, någonsin, är Marcus Birro Diktskola. Det är ingen vanlig novell om kärlek och naivt drömmande. Han ger idéer och tips vad man gör när man blir refuserad eller när man inte har några idéer, utan för att den sakens skull säga hur man ska och inte ska göra.
Det är nästan skrämmande hur mycket jag känner igen mig själv i denna bok. Stundtals känns det som att det är Mig han skriver om.
Jag är en fena på att analysera saker och ting. Marcus Birro hävdar att det är så vi författare fungerar. Vi analyserar.
En människa är inte bara en människa för mig, ett hus är inte bara ett hus för mig. En människa är så mycket mer än det du ser på utsidan. Hur ler hon? Lyser det i hennes ögon när hon ler eller är det ett påklistrat leende? Vem bor i det där idylliska röda huset med vita knutar? En lycklig familj med två barn, Volvo och hund eller det kanske rent utav är värsta hippien som fått för sig att köpa ett rött hus med vita knutar och leva Svenssonliv?
Jag iakttar, betraktar, observerar och bryter ner allt jag tar in genom min brun-gröna ögon. Därefter plockar jag ihop bitarna och skapar något nytt. Jag tolkar det jag ser och klär det i ord. Det är en typ av konst för mig. En konst som får mig att finna ro, lycka och känna kickar i vardagen. Alla behöver kickar i vardagen, som Marcus Birro skriver. En av mina kickar är analyserandet och skrivandet.
"