FASHION JUNGLE

För sex veckor sedan hade jag varit här i ett par timmar och paniken började komma krypandes när natten började närmade sig. Jag frågade mig själv hur jag kunde lämna familj, vänner och pojkvän för ett främmande land som jag egentligen inte visste mer om än det jag läst i en liten pocketguide jag fått av mamma. Jag tände mitt ljus jag fått av pappa samt hans flickvän och läste om och om igen texten det stod på ”Jessica, en kvinna med framåtanda. En glad och fokuserad person.”

Ljuset brann och jag bad tysta böner att jag skulle klara det här. Ljust i detta då, när jag satt där på min säng med ett tänt ljus framför mig och bad om hjälp från övre krafter insåg jag vad jag gett mig in på. Jag kunde inte gråta när mina vänner gjorde det när vi sa förväl, utan alla tårar kom först när jag satt där ensam på mitt nya rum och först då förstod jag att jag var i ett främmande land med ingen förutom mig själv.

Nu sitter jag här sex veckor senare och tittar tillbaks på min tid. Jag har upplevt så otroligt mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om och det är med glädje och tårar jag ser tillbaks på allt: Solsken, regn, mörker, ljus, hopp, missmod, hemlängtan, saknad, väntan, trånad, önskan, vänskap, tillgivenhet, kärlek, sympati, lärdom, visdom, nya erfarenheter, vunnen kunskap… Ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Jag kom hit helt själv och kände ingen förutom mig själv. Sex veckor senare har jag funnit vänner jag hoppas jag kommer hålla kontakten med för livet och jag har funnit ett nytt hem, ett nytt land att vända mig till.